Svar: Rättssäkerhet för patienter

Angående Hubbardianens blogginlägg ”Rättssäkerhet för patienter”. Inlägget behöver bemötas

Hubbardianen skriver om Anna Odells iscensatta psykos, och vikten av rättsäkerhet i samband med det frihetsberövande som kallas Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT. H föreslår ”öppna journaler om patienten kräver detdet pga granskningsefterfrågan där varje beslut och behandling noga antecknats och som kan granskas av utomstående”.

Med risk för att skriva H på näsan vill jag ändå påpeka att det redan fungerar på det viset i dagsläget. Alla patienter har rätt att begära ut jornalkopior, och publicera dessa på Aftonbladet om hon så önskar. Det enda är att journalanteckningar som är känsliga för tredje part utelämnas. När det gäller all behandling som sker under LPT så antecknas denna behandling redan i en speciell sk ”beslutsjournal” där tidpunkter för olika tvångsåtgärder antecknas, hur länge en person ligger i bälte etc. De första 24 timmarna kan patienten hållas kvar genom att en legitimerad läkare i allmän tjänst, oftast en distriktsläkare, bedömer patienten och utfärdar vårdintyg + att ytterligare en läkare fattar et sk kvarhållningbeslut. För att få hålla kvar patienten längre än dessa 24 timmar måste en specialist i psykiatri fatta ett sk intagningsbeslut och detta beslut prövas av länsrätten, där ytterligae en specialist i psykiatri finns med som länsrättens förtroendeläkare. Länsrätten består av en domare och nämndemän. Patienten måste informeras om rätten till att överklaga intagningsbeslutet och erbjuds också hjälp av ett ombud.

Vad jag alltså kan bedöma så finns alltså allt detta som H önskar med psykiatrin i dagsläget. Jag kan dock ställa mig lite tveksam till att psykiatrijournaler mer på regelbunden basis skall offentliggöras eftersom innehåller så pass känsliga uppgifter. En del av de svårast sjuka patienterna kan insjuknar ibland i skov, som tex bipolära sjukdomsspektrat. Man kan ju tänka sig att i an manisk fas då en del patienter känner sig ”friska” men är maniska. Att i detta läge låta patienten få ut sin journal som kanske läggs ut offentligt skulle vara till mer skada än nytta för patienten, då patienten när denne tillfrisknar garanterat skulle ångra sig. Men när patienten bedöms som stabil är det väl upp till patienten. En del patienter med allvarlig psykisk sjukdom fattar inte alltid de beslut som kan anses vara det bästa för dom själva i akuta lägen, men det kanske säger sig självt.

Diskussionen är intressant, och mycket kan givstvis bli bättre, men just det juridiska i samband med tvångsåtgärder fungerar enligt min bedömning ganska bra i dagsläget. Sedan bör det påpekas att tvångsåtgärder är något man försöker undvika så långt det är möjligt. Det är endast då det är omöjligt att på andra sätt uppnå en behandlingsallians med svårt psykiskt sjuka människor som inte klarar annat än om de vårdas inom låsta dörrar. Tvångsåtgärder är alltid en kränkning, och kan försvåra framtida behandlingsallians, varför frivillig vård alltid eftersträvas.

21 svar

  1. Tack för dina förklaringar, är inte 100 % insatt vad gäller psykvården, men jag undrar ändå varför det finns så många historier från psykvården vad gäller dålig behandling etc?

    I kommentatorsfält på SvD läser man om folk som blivit bälteslagda utan att ha varit aggressiva etc. Då står ju ord mot ord. Just därför menar jag att en/flera oberoende ombudsmän kanske skulle närvara på varje sjukhus som en patientstödjare eller liknande, som en advokat.

    Vanliga brottslingar har ju advokat, varför har inte psykpatienter något liknande som står på deras sida? I länsrätten ja, men inte på sjukhuset. Visst, en resursfråga, men resurser finns ju för vanliga brottslingar, psykpatienterna har ju inte ens gjort något brottsligt oftast. De mår bara dåligt.

    Jag menar inte att alla psykpatienter ska ha en egen advokat, men däremot kanske några per sjukhus som kan bevaka deras rättigheter.

  2. Ta tex Thomas Quick. Nu senast kom det ju fram att han var helt nerdrogad med massor av mediciner under långa perioder. Både hans advokat och GW Persson tyckte detta var oerhört märkligt, att han ens kunde komma tillbaks etc.

    Inte konstigt att han börjar fantisera om mord när han är så påverkad av mediciner. Det är ju då man börjar undra vad ansvarig läkare håller på med. Minimalt med mediciner måste ju alltid vara målet. I synnerhet under brottsutredning.

    Hur kunde detta ske? När Quick fick ny överläkare satte han tydligen igång en avvänjningsprocess och det var ju åt rätt håll.

  3. Hubbardianen (Nils?): LPT-psykpatienter HAR advokat enligt mina erfarenheter.

    Dock förekommer det många skräckhistorier från patienter… Vissa är nog befogade men andra kanske är berättade under en tid då personen inte är frisk nog att se helheten typ ”jag blev bältad, det var FRUKTANSVÄRT det borde förbjudas!” men sedan när denne mår bättre så kanske den tänker annorlunda och ser just helheten, att det kanske var nödvändigt med bältning. Men då har historien redan spritt sig…

  4. Bra blogg, avslöja galningarna!

  5. http://www.kvp.se/Nyheter/1.1403463/quick-var-tungt-medicinerad

    Citat:

    ”Enligt Hannes Råstam som gjort dokumentären är Quick i dag drogfri och får inte någon behandling. Stämmer det?
    – Jag kan av sekretesskäl varken bekräfta eller dementera det.
    Hur mår Quick i dag?
    – Samma svar där. Det kan jag inte yttra mig om.”

    Detta är knappast en öppen insyn. Om nu Quick vill att detta skall vara offentligt och öppet just nu, kan han få det på det viset? Det är ju på detta sätt som det kan gömmas saker i slutenheten. Ett allvarligt hot mot rättssäkerheten.

  6. Citat från Quicks bror:

    ”Enligt en av mig känd bevarad anteckning såg ”Thomas Quicks” dagsdos ut som följer. Ofta överskreds den men lägre än så här var den aldrig:

    6 st Stesolid à 5 mg
    4 st Xanor à 1 mg
    1 prefill Stesolid 10 mg
    2 st Halcion à 0,75 mg
    2 st Rohypnol
    6 st Treo comp
    6 st Panacod

    Denna dagsdos kompletterades vanligen med ytterligare Xanor, Stesolid prefill och Heminevrin. Samtliga dessa preparat är narkotikaklassade.

    Observera att vi här talar om en dagsdos. Resultatet av detta mångåriga missbruk, som initierades, uppmuntrades och möjliggjordes av vård- och utredningsteamet kring den så kallade seriemördaren, var att Sture Bergwall vanligtvis raglade omkring på klinikavdelningen ur stånd att ta vara på sig själv.

    Han var ofta icke-kontaktbar, han fick svåra ångestattacker, skrek om nätterna, låg i katatonställningar, låsta kramptillstånd i kombination med mycket hög kroppstemperatur. När detta inträffade försökte man lindra tillstånden med hjälp av ytterligare substanser av den typ som framkallat situationen!”

    Ovanstående är ju helt otroligt. Just därför måste öppen insyn vara viktigt. Kan dessa journaler offentliggöras under pågående behandling?

  7. Hur skulle ett offentliggörande av jornalen under pågående bahandling hjälpa patienten?

    Om nu Quick varit gränspsykotisk och haft mycket svår ångest, ofta icke kontaktbar. Vad säger det dig?
    Det verkar här som att du blandar ihop hönan och ägget. Jag vet ju att KMR anser att psykofarmakan är orsaken till att patienter mår dåligt, men det är faktiskt så att det hela börjar alltid med att en patienten kommer till psykiatrin för att den mår dåligt, först då ordineras eventuella läkemedel.

    Det skulle vara intressant att veta hur du tänker kring detta med insyn, hur det skulle gå till i praktiken och hur det skulle hjälpa patienten. Framför allt varför du anser att det finns ett behov av att blanda in ytterligare personer i kresten kring patienten?

    De olika aktörer som i dagsläget finns kring en patient som vårdas enligt LPT kan vara
    – överläkare
    – avdelningsläkare
    – Sjuksköterska
    – ett antal mentalskötare varav en eller två kontaktmän som har huvudansvaret för omvårdnaden jämte sjuksköterskan.
    – personligt ombud, länsrätt med nämndemän och ytterligare läkare som sakkunniga.
    Till detta kommer anhöriga som om patienten ger sitt samtycke har full insyn i behandlingen. I de fall så inte är fallet har patienten utryckligen begärt att sekretess skall gälla gentemot anhöriga.

    Till detta kan tillkomma olika insatser från kommunen, som socialtjänst, med olika handläggare, god man eller förvaltare, missbruksvård etc.

    Dessutom finns det patientombudsmän inom landstingen.

    Behövs fler aktörer och i så fall vad skulle de tillföra för patienten?

  8. Du kan inte mena under några omständigheter att ovanstående medicindos har varit rimlig? Den nya överläkaren satte Quick omedelbart på ”avgiftning” när han tillträdde. Föredömligt. Både GW och Quicks advokat har reagerat på de olämpliga mängderna medicin Quick fick och kallar det en rättsskandal. Att dessutom haft avgörande förhör med en så påverkad person är ju en skandal.

    Jag har inget med KMR att göra f.ö.

    När jag drar upp exempel har du en tendens att alltid spetsa till det så långt som möjligt. Kan du bekräfta att det finns patienter som anser sig ha blivit ej optimalt behandlade?

    Med insyn menar jag att, förutsatt att patienten själv tillåter det givetvis, så skall i praktiken vem som helst (detta går också att begränsa till anhöriga, en diskussionsfråga) kunna få tillgång till journaler under pågående behandling för att säkerhetsställa att övergrepp inte sker/pågår. Visst kan man då ha invändningar mot detta av typen ”patienten vet inte vad han vill/säger” etc men det kanske är bättre att acceptera patientens önskan än att inte göra det?

    I fallet med läkaren som inte villa svara på journalistens frågor ang. Quick borde lagstiftningen vara sån att journalisten kontaktar Quick, som ger sitt medgivande, och sedan skall läkaren översiktligt besvara journalistens frågor. Maximal öppenhet, under förutsättning att patienten vill ha det så.

    I praktiken menar jag följande: Patienten skall själv bestämma hur pass öppet han vill ha det, ingen annan. Och detta skall ske när som helst under behandling.

  9. Att bedöma dosers storlek är ingen helt lätt fråga, och vad Leif GW och Quicks advokat anser om doserna är helt ointressant efterson dom inte har någon medicinsk utbildning. Det skulle kännas oproffessionellt att uttala sig om Quiks doser utan att känna till mer än en läkemedelslista, det tror jag vilken läkare som helst skulle tycka.
    När det gäller effekt av olika doser finns det en ganska stor individuell variation. Alltifrån personer som blir väldigt påverkade av 2 mg stesolid till personer som endast har ingen till måttlig ångestlindring av 15mg, en timme efter intag. Det jag vill ha sagt är att det är vanskligt att utifrån dos att bedöma om den för personen varit skyhög, låg eller normal. Vad var det under för omständigheter just den dagen dessa doser gavs tex? Men visst var det mycket bensodiazepiner på en dag om man tittar på gruppnivå.

    Ofta missas dessutom helheten i en sån här diskussion när bara utryckta delar finns tillgängliga (mer regel än undantag när KMR skall beskriva vårdförlopp för övrigt).

    I din kommentar här ovan, precis som i några tidigare kommentarer antyder du att det sker övergrepp inom psykiatrin. Jag skulle vilja att du utvecklar detta. Övergrepp är ett ganska vitt begrepp som säkert kan betyda olika saker för olika människor.

    (Om det är tvångsvård du vill likställa med övergrepp, så är det lika vilseledande som att säga att kirurgerna styckar friska människor, eller att röntgenläkare strålningsförgiftar friska människor)

    I vilket avseende tycker du att jag spetsar till det föresten?

    Utan att veta vad du avser med övergrepp, så vill jag också poängtera hur otroligt fel det skulle kunna bli, och hur otryggt det säkert skull kännas för patienter i allmänhet om läkaren fick lämna ut uppgifter om vårdförloppet under själva vårdförloppet, även om det sker med patientens godkännande (inte patienter med tenatångest eller ens lugna psykoser alltså). Det här är en patient grupp där det är föknippat med stora risker att överlämna självbestämmandet til patienten, och det är väl inte alla gånger uppgifter man skulle lämna i ett cv.

    Det är svårt, för att inte säga omöjligt att leva sig in i hur det känns att vara psykotisk, och det här är definitivt ingen tillspetsning. Att utifrån en helt upplöst verklighetsuppfattning plötsligt låta patienten ta ansvaret över att lämna ut så pass känsliga uppgifter till tex en journalist, rutinmässigt, tycker jag låter väldigt oetiskt. Psykotiska skov går ofta, tillbaks ganska fort med medicinering, och att då veta att man lämnat ut uppgifter till utomstående under påverkan av psykos.?. Nej, jag tro inte många patienter skulle gå med på det i efterhand. Det låter som riskabelt att låta utomstående utan tystnadsplikt få tillgång till så känslig information

    Det finns alla möjligheter i världen att granska journaler i efterhand om patienten vill, och under vårdförloppet är det ju idag inga hinder att närstående har full insyn.

    Även om vi leker med tanken att ditt förslag skulle börja anammas tror jag inte att det skulle vara särskillt många som skulle vilja lämna ut sig till tex en journalist. Undantaget några rättshaverister då kanske, som alltid, oavsett vilken myndighetskontakt de har, känner sig missförstådda, flebedömda, felbehandlade, krämkta etc etc.

    Vad ser du själv på vilka negativa konsekvenser det skulle kunna få med den här öppenheten?
    Kan det finnas några diagnoser där det skulle kunna ställa till problem för patienten om läkaren plötsligt åläggs att yppa journalinnehåll till vem det nu skulle kunna vara?

    Vilken information skall få lämnas ut? All information med detaljer om hur sjukdomen påverkat patientens beteende, vika läkemedel som ges, vilka kanske komprometterande omständigheter som låtg till grund för vårdintyget?

    Eller bara en avskalad sammanfattning som inte säger någonting ovh omöjligen kan ligga till någonsomhelst grund för att bedömma om några oeegentligheter begåtts under behandlingen?

    Visst kan jag bekräfta att det finns patienter som anser sig ej blivit optimalt behandlade, det finns det inom alla medicinska specialiteter. Det mesta handlar om resurser om vi ser på gruppnivå,

  10. Du behöver nog inta en mer neutral inställning till psykiatrin, det märks att du hela tiden försvarar den obönhörligt i alla dina resonemang.

    Försök inte göra detta till en KMR-fråga, nedan följer (förutom det första exemplet) på källor utanför KRM.

    Exempel på övergrepp: (Jag säger inte att dessa övergrepp är vanliga, utan vill peka på att de förekommer).

    På Peter U Larssons hemsida finns exempel på en kvinna som tvingades mot sin vilja till över 120 st ECT-behandlingar på ett år exempelvis. När hon lämnade sjukhuset skrek läkaren efter henne att ”nästa gång du kommer hit ska du få elbehandlingar”. Det är väl ändå meningen att folk ska uppleva trygghet inom vården och ett positivt bemötande där de blir hjälpta?

    Sexuella övergrepp:

    http://bisam-brukarinflytandesamordning.blogspot.com/2009/04/sexuella-overgrepp-inom-psykiatrin.html

    Allmän artikel på SvD ang. spännbälten:

    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1478761.svd

    Då är öppenhet bättre än slutenhet enligt mig, trots de brister de medför. Ang. journalutlämnande så kan man förbättra problematiken något genom att personen först godkänner journalutlämning och sedan efter en viss tid (kanske en vecka) måste godkänna igen, och först då kan de lämnas ut för att försäkra sig om att det inte var ett ögonblickligt infall. Det går att konstruera en lämplig lösning för det.

    Som sagt, patienten själv måste få bestämma, det är mest rättvist, om än inte perfekt. Sen de patienter som är så väck att de inte själva förstår måste utgöra en mycket liten del av patienterna.

  11. Kalla det försvara om du vill. Mina erfarenheter är att det lätt blir en polarisering, i synnerhet när det blir argument hämtade från Peter U Larsson eller KMR.

    Självklart finns det anledning att kritisera olika saker inom psykiatrin. Det som slår mig dock är att de som är de största anfäktarna mot psykkiatrin verkar helt ha tappat objektiviteten. Bara en sådan sak som att diskutera övergrepp inom psykiatrin, som om vore det mer illvilja och övergrepp där än inom andra institutioner känns för mig främmande. När det i media uppmärksammas någon oegentlighet, så blir det lätt en höna av en fjäder. Psykiatriker, precis som andra läkare, eller för den delen poliser, socialtjänstemän, ordningsvakter, ja alla tjänstegrupper där det finns ett maktförhållande jäntemot den man är tillsatt att hjälpa, där förekommer maktmissbruk emellanåt. Det är absolut inget jag på något sätt försvarar, utan tvärt om ser väldigt allvarligt på. Men när ett maktövergrepp (om vi kan kalla det så) sker inom just psykiatrin så ses det plötsligt som ett övergripande problem som psykiatrin i sin helhet står att skylla, trots att det är enskilda idioter som begår fel. Detta är närmast unikt, och det ligger givetvis nära till hands att dra slutsatsen att detta fenomen byggts upp succesiv av den antipsykiatriska lobbyn sedan många år. Att psykiatrin tidigare använde ruskiga behandlingar och begick otaliga övergrepp är väl en stämpel som av naturliga skäl kommer att finnas kvar länge ännu, men stämmer väl dåligt överens med hur psykiatri bedrivs idag (KMR skulle givetvis inte hålla med).

    Artickeln från SvD som du hänvisar till är väl i bästa fall vinklad. Budskapet syns i rubriken ”befria vården från spännbältet”. Att artickelförfattaren sedan drar billiga poäng och försöker vilseleda läsaren med argument som ”Det finns inget vetenskapligt stöd för att bältesläggning fyller någon funktion i behandlingen”. Nej det är riktigt, och den som inte får veta mer kanske drar slutsatsen att bälte inte behövs och förvånas över dess användning.

    Psykiatrin möter patienter som kan vara aggressiva, och att hålla fast en patient är farligt för både patient och personal. Bältet minskar risken för att både patient och personal kommer till skada. Sedan är det lätt för utomstående som inte behöver handskas med dessa patienter att ha synpunkter på detta och kalla det övergrepp, det är nästan provocerande.

    Givetvis kan man hitta fall av verkliga övergrepp, och det kan ju ingen försvara, men att generalisera som i artickeln och kalla det för ”De flesta tror att spännbälte inom psykiatrin är en historisk företeelse, men denna grymma metod används fortfarande ofta” får en skaka på huvudet och säga dålig journalistik.

    Åter till öppenhetsfrågan. Jag ställde några specifika frågor som jag tycker är centrala och mycket viktiga att fundera kring. Jag tar dom igen i lite punktform för enkelhetens skull, så får du gärna svara.

    1) Hur ser du själv på vilka negativa konsekvenser det skulle kunna få med den här öppenheten?
    2) Kan det finnas några diagnoser där det skulle kunna ställa till problem för patienten om läkaren plötsligt åläggs att yppa journalinnehåll till vem det nu skulle kunna vara?

    3) Vilken information skall få lämnas ut?
    4) Till vem skall journalinformationen lämnas ut, vilken kompetens på området bör man begära?

    5) Skall det gälla all information med detaljer om hur sjukdomen påverkat patientens beteende, vika läkemedel som ges, vilka kanske komprometterande omständigheter som låg till grund för vårdintyget?

    6)Eller bara en avskalad sammanfattning som inte säger någonting ovh omöjligen kan ligga till någonsomhelst grund för att bedömma om några oeegentligheter begåtts under behandlingen?

    Personligen tror jag att det rör sig om fler patienter än du tror ”som är så väck att de inte själva förstår”

  12. Följande mantra hägrar över alla mina svar, och därför skriver jag med versaler:

    PATIENTEN SKALL SJÄLV BESTÄMMA EXAKT HUR ÖPPET DET SKALL VARA.

    1) Svar: Att patienten får sina psykiska problem offentliggjorda till vissa personer eller till allmänhet, vilket är en viktig integritetsfråga för patienten. Just därför måste patienten själv få välja. Jag håller med om att detta är en svår balansgång, men här välkomnar jag öppenhet och patientens självbestämmande framför slutenhet och en doktor som talar om för patienten vad som är bäst för denne. Jag menar också att journaler inte borde omfattas av någon typ av ”offentlighetsprincip” eller liknande så att de lättvindigt kan läggas ut på nätet etc med stöd av lag.

    2) Kom ihåg att läkaren åläggs av patienten. Speciella diagnoser? Nja, det är väl en integritetsfråga igen, men det är klart, tyngre diagnoser som psykos eller vanföreställning är ju mer betungande att dela med sig av än någon som är lätt deprimerad.

    3) Patienten bestämmer detta själv. Till 100 %.

    4) Patienten bestämmer själv till vem journalinformationen kan lämnas ut till. Kompetensen allt från noll till hundra.

    5) och 6) Patienten bestämmer detta själv.

    Ovanstående går givetvis att utforma på olika sätt. Som jag skrev tidigare så kan man tänka sig en betänketid så att patienten inte får för sig något ögonblickligt, utan att det krävs två beslut från patient med viss tid emellan vad gäller offentliggörande av journal, detta kan också gå att anpassa till patientens personliga ”skov” men också innehålla en lagstadgad maxtid. Det går också att tänka sig, i riktigt svåra psykotiska långvariga fall, att endast de behandlingar som genomförs får offentliggöras etc och då till vissa personer. Alla dessa frågeställningar går att utforma rättssäkert om man bara sätter sig ner och anstränger sig.

    För övrigt, ni har inte madrasserade celler eller liknande? Blir ju inte lika kränkande då patienten inte ligger fastspänd.

    Vad gäller övergrepp från myndigheter så håller jag med om att de finns överallt, men saken är att just inom psykiatrin finns möjlighet till ingrepp som kan ge varaktiga biverkningar, det är den stora skillnaden. En del talar om varaktiga minnesförluster vad gäller exempelvis ECT och andra som gått på psykofarmaka under längre tid talar om svårighet att vänja sig av och med påverkat psyke etc.

  13. Tja, det enklaste vore väl i så fall att patienten helt enkelt begär ut sina jornalkopior. Sedan står det ju patienten helt fritt att göra vad den vill med dessa. Detta är ju fullt möjligt i dagsläget.

    Jag tycker inte att sjukvården i så fall alls skall lägga sig i och aggera filter jäntemot omvärlden. Det bästa är väl att patienten mha den utomstående driver detta själv, och finns det oegentligheter kan man alltid anmäla kliniken.

    Jag kan fortfarande inte riktigt se hur den här öppenheten du talar om skiljer sig från hur det ser ut och fungerar i dagsläget. Jag kanske är trög, men kan du förtydliga skillnaden?

    Men som sagt detta verkar vara fullt möjligt i dagsläget.

    När det gäller madrasserade rum. Din tanke må vara god, men riskerna är större än i bälte. Patienten kan fortfarande bita sig själv, klösa sig, plocka ut ögonen etc, dessutom är patienten helt ensam i ett sådant rum. Huruvida detta skulle vara mindr kränkande ställe iaf jag mig tveksam till. Eftersom patienten i så fall bevakas genom ett litet okrossbart fönster. Men visst, det kanske skulle upplevas mindre kränkande av vissa.

  14. Det kanske är jag som är trög, jag är ju inte 100 % insatt i lagstiftningen.

    Med tanke på mina citat vad gäller Quicks psykiatriker om ”inga kommentarer” förefaller det inte vara så i dagsläget? Jag anser att offentligt anställda rent generellt borde vara tvungna att kommentera enskilda fall om det enskilda fallet så önskar.

    Skulle journalisten kunnat kontakta Quick och bett honom om journalfiler?

    Dessutom kan det ju vara så att patienten är så pass ”nerdrogad” att denne knappat kan tänka själv, då måste anhörig eller liknande få tillgång till pappren, eller patientombudsman.

    Jo, men återigen, du drar upp extrema exempel. Finns säkert folk som skulle föredra madrasserade rum framför att bli fastspänd. Man kan sätta låsta vantar eller liknande på händerna.

  15. ”inga kommentarer” betyder helt enkelt ”jag är förhindrad av sekretess att säga något om min patient”

    Alltså det gäller att ha tungan rätt i munnen här, och vara tydlig. Inte menat som kritik mot dig, för det gäller mig också givetvis. Du skriver
    ”Skulle journalisten kunnat kontakta Quick”

    Det är här det blir fel. Journalisten är väl inte den som skall initiera ”öppenheten”, det skall väl vara patienten? Men om vi utgår ifrån att du menar det du skriver så innebär det i så fall en ganska stor press på alla patienter att utöver att vårdas inlåst, dessutom kanske behöva ta ställning till om ens journaler skall lämnas ut till vem det nu månde vara. Jag tror inte att någon vettig läkare ens skulle överväga att ens ta en diskussion om en patient med en journalist, annat än om patienten själv initierat detta från start. Sedan är ju psykiatrikern enligt lag skyldig att besvara frågan huruvida en viss patient är tvångsvårdad på psykiaterns avdelning eller ej. Om patienten vårdas frivilligt är det dock sekretesslagstiftningen som gäller.

    Fallet Quick är ju ett väldigt speciellt fall med mycket medial uppmärksamhet, så där kan jag förstå att en läkare inte vill svara på frågor från journalister, då det knappast gagnar patienten. En journalist har ju nödvändigtvis inte patientens bästa för ögonen i första hand. Om det vore så att Quick själv bett sin läkare att fritt svara på frågor rörande behandlingen tror jag inte att det vore några problem.

    Anhöriga är också en vansklig väg. Det är inte alls ovanligt att patienter vill ha i alla fall viss sekretess inför sina anhöriga. Detta kan vara ett problem i många avseenden, inte bara utifrån dina resonemang om öppenhet alltså. Ganska ofta finns det information som anhöriga lämnar som de inte vill att patienten skall få reda på, dvs de kan inte stå för uppgifterna inför patienten. Sådana uppgifter är enligt mig helt obrukbara i tvångssammanhang. Kan uppgifter lämnade av anhöriga inte konfrpnteras med patienten kan de heller inte journalföras och heller inte ligga till gruns för en eventuell vårdintygsbedömning som ligger till grund för tvångsvård.
    Exempel kan vara att en anhörig ringer och berättar att hon hör hur patienten sitter och mumlar och pratar för sig själv, men vill inte att det skall komma fram till patienten att uppgifterna kommit från den anhörige.

    I andra riktningen kan det vara patienten som inte vill att anhöriga skall få reda på tex ett dolt narkotikamissbruk, som kanske är grunden till patientens kraftiga ångest. En diftig anhörig kanske mer eller mindre kräver att personen skall följa med och bli inlagd för sin svåra ångest, och har dessa förväntningar. Under läkarsamtalet kanske det framkommer att personen mycket riktigt mår jättedåligt (den anhörige är inte med på samtalet). En behandlingsplan läggs upp som patienten känner sig nöjd med, men den anhörige blir arg och besviken över att personen inte blev inlagd. I en sådan situation kan anhöriga få intrycket att man inte hjälper, trots att patient-läkarrelationen fungerat perfekt. Man bryter då inte sekretessen för att göra den anhörige införstådd med missbruket i ett sådant fall. Det enda man har att göra är att stödja patienten att berätta om sitt problem för sin anhörige, men till den anhörige kan man tyvärr bara hänvisa till sekretessen på frågan om varför bedömningen inte blev att personen var i behov av inläggning.

    Du tror att jag plockar fram extrema fall, men det är det psykiatrin handhar på sätt och vis. Depressioner av lättare karaktär, ångest social fobi, panikångest, kriser, sorg etc är fall för primärvården.

    Jag vill bara säga att jag har läst på din blogg och kanske ligger våra synsätt närmare varandra än man kanske kan tro i den här diskussionen.

    Det finns absolut massor som kan bli bättre inom psykiatrin, det har jag sagt tidigare, men just inom tvångsvården tror jag att det är ganska bra reglerat redan som det är idag. Därmed inte sagt att det kan bli bättre. Det ÄR svårt att förena integritet med tvångsvård, det ligger i sakens natur, och det är väl därför frågan ofta blir kontroversiell i vissa kretsar.

  16. Om sekretess och insyn:
    – Sekretesslagen är mycket stark. Ingen patient ska behöva tveka att söka vård av rädsla för att journalister, rättsväsende, mamma och pappa, kompisar eller andra ska få tal del av uppgifter om vad de sagt på sjukhuset eller vad man funnit vid undersökningar. Undantagen gäller allvarliga brott samt faktiskt försäkringskassan, som ju ska ge ersättning baserat på hälsotillståndet.
    – När som helst kan en patient begära ut journal. Det händer inte så ofta. Det bästa är om läkaren som är ansvarig för vården erbjuder sig att läsa igenom journalen tillsammans med patienten för att förklara ev svåra termer samt hur man resonerat. Men det är inget krav.
    – Jag har aldrig varit med om att ha strukit ngt i en journal med hänvisning till ”3:e person”. Det skulle kanske vara ett telefonnummer till någon som patienten tidigare hotat eller liknande.
    – Patienten kan göra vad han/hon vill med sin kopia. Ge till en journalist tex…
    – Om journalisten får en journalkopia och skriver en artikel om ”olämplig läkare” hamnar läkaren i ett trist läge. Han/hon får fortfarande inte uttala sig om patienten eller hennes vård. Således är sekretessen till för att skydda patienten, inte personalen. Tvärtom så hamnar vi ofta i lite krångliga situationer för att upprätthålla denna sekretess.

    Missnöjda patienter och anmälningar:
    – Psykiatri är en av de största specialiteterna i Sverige. Det finns en mängd psykiatriker och psykiatriska diagnoser är vanlig anledning både till vårdkontakt och sjukskrivning.
    I topp bland anmälningarna ligger allmänmedicin (husläkare), därefter kirurgi/ortopedi. Först därefter psykiatri. Om man relaterar antalet anmälningar till antalet behandlingar så står sig psykiatrin ganska bra.
    http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/BD9207B6-6E51-4D2D-B30F-B9E66DCB97B4/1135/200312316.pdf
    – Vad gäller psykiatri finns dock en särskild faktor att ta hänsyn till, tvångsvård. Tvångsvård är per definition vård mot en persons vilja. I många fall ändrar personen åsikt efter en tids vård, då symtomen minskat. I andra fall så tycker personen fortfarande att det var fel, trots att sjukdomen minskat. T ex kan den som vägrar vård pga vanföreställningar om att sjukhuspersonalen är rymdvarelser vara emot tvångsvårdens insättande även när vanföreställningen är borta, nu med motiveringen: Jag hade blivit bra om jag fått ha kvar min foliehatt. Exemplet är förstås lite lustigt men ligger inte så långt ifrån hur det kan upplevas.
    Många patienter med kronisk psykos (schizofreni) minns inte hur de blev psykotiska på studentrummet utan säger istället att -”jag blev sjuk då de tog in mig på Beckomberga. En slags felaktig association.

    Precis som blogginnehavaren tror jag mycket kan och bör förbättras i psykiatrin. Dock så värjer jag mig mot den kritik som är onyanserad eller direkt felaktig.

    För att ge några exempel på ”självkritik” i ovanstående ämne:
    – Tvångsvården och framförallt tvångsåtgärder skulle kunna minska betydligt om man hade en bättre avpassad vårdmiljö och bättre kontinuitet och uppföljning i slutenvård.

  17. Jag menar att vi bör sträva efter maximal öppenhet, dock alltid med stor respekt för patientens integritet. Alla de exempel du drar upp löser sig om man utgår från den magiska formeln: ”Patienten bestämmer själv hur öppet det skall vara”. eller om du så vill ”Alla bestämmer själva hur öppen deras egen integritet skall vara”. (ang. anhörig-angiveri etc).

    Ja, jag menar att en svensk medborgare (utländsk för den delen också) skall ha rätt att kontakta en annan medborgare, även om denne är inspärrad vare sig på fängelse eller sjukhus. Alltså, vem som helst utomstående journalist, anhörig, någon från KMR, whatever, borde ha rätt att kontakta vilken patient/fånge som helst. Sedan får patienten själv bestämma i vilken omfattning journalkopior får användas. Är allt detta möjligt i dagsläget?

    Som du märker jag svårt för myndigheter som skall lägga sig i hur enskilda medborgare lever sina liv och vilka de får kontakta, det är medborgarnas som skall bestämma detta, inte någon myndighet. Om de måste gripa in så ska de uppträda vänligt och minimera restriktioner så långt som möjligt. Självklart kontaktrestriktioner vid uppenbara hot etc.

    Finns flera exempel på barn som blivit omhändertagna av socialen för att sedan få kraftiga restriktioner vad gäller umgängesrätt med föräldrar, jag har själv stött på sådana fall och då har det absolut inte varit fråga om övergrepp från föräldern, utan att barn och förälder faktiskt vill umgås men att socialen sätter stopp. I dessa fall (ingen personlig erfarenhet dock) vet jag att myndigheterna har gjort fel för jag har varit mycket insatt i det enskilda fallet vad gäller domar, kommunicerat med alla inblandade (även domare) och saker och ting verkar mest handla om vendetta om en förälder bråkar lite med myndigheten etc, men socialen har satt stopp, och än värre, domstol har godkänt. Fullständig skandal.

    Jag upplever spontant att det finns mycket att förbättra inom dessa världar. Jag menar att just inom socialtjänsten, polisen och psykiatrin etc finns det ett utrymme för övergrepp som inte finns på andra arbetsplatser, och just därför måste rättssäkerheten vara extremt hög så att eventuella pennalisters utrymme minimeras, då det finns mängder med bevis på att sådana arbetsplatser drar åt sig sånt folk, långt ifrån alla naturligtvis.

    Det räcker väl med att max några procent av psykpatienterna utsätts för övergrepp/obehagligheter/onödigt tvång för att lagstiftning/praxis etc bör förbättras?

    (Tillbaks måndag, hej svejs)

  18. Här är en intressant länk:

    http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_162267.svd

  19. Hubbardianen.

    Patienter, med eller utan tvångsvård, väljer vilka som får besöka dem. Utöver besökstider så är de fria att ha besök som de vill. Undantag finns i rättspsykiatrin, om ex en förundersökning pågår och man befarar att kontakt med en person kommer försvåra utredningen.
    Eftersom patienten får ta emot de besökare de vill så händer det ibland att ”vänner” smugglar med sig narkotika, stormiga gräl med partners osv. Men det är sådant man får hantera eftersom patientens rätt att bestämma står högst.

    Om en patient kommit in på en avdelning och telefonen ringer. Det är pojkvännen som vill veta om hans tjej blivit inlagd och hu hon mår. Då ska personalen be att få återkomma och sedan fråga patienten ifråga. Vi får inte ens bekräfta att en person är inlagd utan hennes medgivande. Skälet är förstås att det är patienten som avgör vem som vet om att hon/han vårdas på sjukhus. Samma gäller den somatiska vården.

    Socialtjänstlagen är inte mitt område. Jag vet dock att Sverige har ett unikt starkt skydd för barn i lagstiftningen. Vi har också mer uppföljning ex för nya föräldrar än andra länder.
    Trots det händer det att det går fel. I ditt exempel ett fall där föräldrarna skulle klarat att ta hand om barnen. I andra fall tvingas socialtjänsten, pga lagen, avstå att ingripa trots att barnen far illa.
    Min erfarenhet är att tröskeln för samhällsingripande är hög.
    Det finns en stor grupp barn idag som far mycket illa utan att någon hindrar föräldrarna. Fysiskt misshandel, psykiska misshandel, sexuella övergrepp, neglect.
    Jag vet inte hur många fall av tillfälligt omhändertagande som genomförs av socialtjänsten årligen men jag gissar att rätt många av de föräldrar som råkar ut för det anmäler det. Jag skulle inte bli förvånad om det visade sig att den stora majoriteten av dessa fall inte präglats av överdriven inblandning från soc.

    Det är ju lite märkligt att Du som är scientolog talar så mycket om öppenhet. Hela scientologin är ju uppbyggd kring olika organisationer, olika nivåer med olika tillgång till information. Den juridik och den medicinska vetenskap som styr psykiatrin finns att tillgå för vem som helst. Hubbard skiktade sin religion och bara ett fåtal har all info. Han skickade olika direktiv till olika personer. Scientologikritiska personer släpps inte in på scientologisk mark i Clearwater (tror jag det heter).

    Artikeln du länkar till har jag läst förut. Den intervjuade läkaren har en del poänger men jag delar inte hennes uppfattning om hur personalen i psykiatrin fungerar. Det finns personal, fra bland skötarna, som inte är alltför passionerade inför sitt arbete. De blir mer som vaktmästare. Inte elaka men ganska tråkiga och rätt fyrkantiga. -”Nä, man kan inte äta frukost kl 05.30!” och liknande. Men majoriteten är personer som vill hjälpa de som mår dåligt.

  20. Anledningen till att OT-materialet är konfidentiellt är ju pga. att det kan påverka personen i dennes auditering, exempelvis vad gäller End Phenomen i processer etc, dessutom kanske det anses vara alltför kontroversiellt för allmänheten att ta del av. Hubbard skrev dock allt det där innan internet fanns.

    Jag kan inte heller förstå denna ”agressivitet” som exempelvis Tommy Davis (chef CC LA) uppvisar i vissa YouTube klipp när det kommer till vissa intervjuer med den där Todd Sweeney från BBC exempelvis.

    Som jag tidigare varit inne på är den största anledningen antagligen lillebrorssyndromet samt att LRH i nåt policybrev skrivit att ”Don’t ever discuss scientology with a critic”, ett av hans sämsta råd någonsin för övrigt.

    Men sådana här ”gruppegoistiska” tendenser går ju att skönja överallt, i synnerhet inom den offentliga sektorn, vi människor har väl ett behov av att känna gemenskap och skydd, där personliga relationer och gemenskap ibland prioriteras framför vad som är etiskt och moraliskt rätt.

    Scientologerna vill väl ha ett rent härligt theta-space, bort från enturbulerad theta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: