Odellskan igen. Kommentar på psykbryt

Svar på en kommentar på den emineta bloggen Psykbryt. Psykiatri har i alla fall  indirekt bäring på scientologin.

Miss Dopamin.

Jag tycker att du drar några felaktiga slutsatser, kanske är dom förhastade, nämligen genom att du förutsätter att ”både polis och personalen på psykakuten tog ju för givet att hon var sjuk”

Ett annat sätt att se på det skulle kunna vara att polisen, som hade första kontakten med Odell, uppfattade att det fanns en person på bron som behövde hjälp, och stannade bilen för att ge hjälp. Precis som om en person hade legat mitt på en motorväg tillsynes livslös, eller någon person liggandes på golvet i ett köpcentrum, tillsynes ovårdad och antagligen berusad. Människor som mår bra ligger inte tillsynes livlösa vare sig på en motorväg eller i ett köpcentrum. Orsaken till att en person ligger livlös kan ju bero på precis vad som helst, även om sannolikheten för vissa omständigheter är större, tex alkohol, kroppslig sjukdom, olycka etc.

Polisen gjorde bedömningen att Odell ville ta sitt liv. Sannolikheten att en människa som vill ta sitt liv lider av allvarlig psykisk sjukdom är väldigt stor. Vad tror du att du som polis hade gjort?
A. Kört hem personen
B. Åkt därifrån
C. Åkt till en psykiatrisk jourmottagning för en bedömning av läkare
D. Frågat om personen ville ha hjälp med en knuff i ryggen

Vad polisen skall göra i detta läge är solklart. Enligt lag är det LPT § 47. Polisen kan föra personen mot sin vilja till en psykmottagning för en psykiatrisk bedömning.

Precis som om du lägger dig mitt på vägen och spelar livlös så kommer du bli körd mot din vilja (om du spelar medvetslös kommunicerar du ju inte) till en akutmottagning, troligtvis med ambulans.

Lägger du dig på köpcentrets golv och häller över dig några glas vodka så att du luktar sprit och spelar jätteberusad så kommer polisen att enligt LOB, Lagen om omhändertagande av berusade personer föra dig till en fyllecell.

Naturligtvis går det att spela teater och simulera alla tänkbara saker. Härtinfakt, gallstensanfall, virus på ballansnerven, förkylning, att man är förföljd av rosa elefanter, att man hör röster eller är djupt deprimerad.

Du avslutar att ”så får man inte göra i sverige idag”. Det man inte får göra, vilket jag tycker är helt rätt, är att sno åt sig samhällets resurser utan att vara i behov av resurserna. Odell har för sitt eget höga nöjes skull gjort precis detta. Snott resurser som hon inte var i behov av.

Du skriver även om rättigheter. Odell hade massor med rättigheter. Bl.a rättigheten att låta bli. När det gäller tvångsvård längre än 24 timmar måste beslutet prövas av ytterligare en läkare, specialist i psykiatri, därefter måste länsrätten pröva om kriterierna för fortsatt tvångsvård är uppfyllda. Odell skulle i detta fall även fått ett juridiskt ombud. Det odell inte tar upp, är att tvångsvård av patienter är en liten del jämfört med de som vårdas frivilligt.

Kanske tvångsvården skulle avskaffas? Att personer som hör röster som uppmanar till att mörda barn skall lämnas ifred, eller någons bror eller syste som härbergerat sig i hemmet i två veckor, livrädd för att gå ut, än mindre äta, då maten tros vara förgiftad?

Ibland får man intrycket av att vissa personer tror att psykiatrin går ut och plockar folk på måfå på gatan, låser in dom, spänner fast dom i bälte och tvångsmedicinerar personen år ut och år in.

När en medvetslös patient hittas med hjärtstillestånd på gatan ges injektioner med läkemedel helt utan patientens medgivande. Detta borde kanske också ifrågasättas? Personen kanske ville dö just då? En person som inte sovit på 2 veckor pga tex mani eller amfetaminmissbruk och som dessutom är våldsam och där kroppen är nära en kollaps med hjärtstillestånd, ska man förutsätta att en sådan patient verkligen förstår att det kan handla om timmar innan denne dör av kollaps? eller skall man tvångsinjecera med lugnande läkemedel för att förhindra en kollaps? Visserligen riskfyllt även detta, men när skall man presumera att personen egentligen vill ha hjälp då den inte är i stånd att själv gör den bedömningen?

Hur den, som du kallar makfullkomliga sjukvården, än gör kommer den ibland, med facit i hand kanske kunnat handla annorlunda. Det finns risker med livet, så enkelt är det. Eller tror du att alla inom sjukvården vill skada personer på pin kiv?

7 svar

  1. Men det är ju just därför denna debatt är så viktig.

    Jag tror det är extremt ovanligt, om det ens förekommer, att psykiatriker försöker spärra in oliktänkande i Sverige och dessutom mycket svårt då så många andra läkare och domare är inblandade samt vår rådande kultur, men i exempelvis Kina och Ryssland finns det ju mängder med exempel på hur oliktänkande har spärrats in på mentalsjukhus.

    Detta sker just nu i Kina med jämna mellanrum vad jag förstår, exempelvis folk som är med i Falu Gong. Artikellänk nedan:

    http://www.epochtimes.se/articles/2009/01/18/16429.html

    Och dit vill vi ju inte komma. Därför måste denna debatt hållas levande så att samhället upprätthåller den rättssäkerhet som krävs.

    Självklart skall svårt psykiskt sjuka kunna tvångsomhändertas som du beskriver i dina exempel, men det är inte dom debatten handlar om. Främst handlar det väl om de som är i gråzonen.

    Här har du en blogglänk till en person som inte verkar vara svårt psykotisk men som ”drabbats” av LPT:

    http://blogg.aftonbladet.se/18485/perma/614877

    Det är ju förnedrande för dessa människor att behöva sitta i månader på anstalt utan att ha gjort något brottsligt och dessutom eventuellt bli påtvingade mediciner som förändrar psyket. Det är denna gråzon som skall diskuteras och granskas.

    Du pratar om de uppenbara psykotiska fallen och det tror jag vi alla är överens om. Men de med självmordstankar etc borde ju själva få välja om de vill ta mediciner eller liknande anser jag.

  2. När det gäller tjejen på bloggen som du hänvisar till är det ganska svårt för både dig och mig att bedöma. Klart är iaf att hon inte suttit ”inspärrad månader på anstalt” eftersom hon skrivit blogginlägg varje månad sedan september 2007, så redan där känns det som att vi är förda en aning bakom ljuset.

    Vad är det som gör att du kan bedöma huruvida personen är psykotisk eller inte?

    Läser man på bloggen har hon ju haft en tydlig dödsönskan http://blogg.aftonbladet.se/18485/perma/564699

    och skriver att hon bestämde sig för att hon inom några timmar skulle dö, sedan ringde hon någon anhörig och antagligen kom väl en polis tillsammans med distriksläkare och gjorde en vårdintygsbedömning.

    Hur vården på avdelningen sett ut vet vi inget om, och det vill man väl som bloggare kanske inte heller berätta om. Kanske slog hon sitt huvud i väggen, kanske var hon våldsam? Om hon varje dag har kvar sin starka dödsönskan, hur skulle du själv som psykiatriker gjort?

    Skulle du låta patienten gå hem till sin lägenhet, trots anhörigas desperation över att hon denna gång kanske lyckas, efter ett antal alkholhförgiftningar och hängningsförsök?

    Du vet inget om just bloggarens situation befinner sig i en gråzon, för varken du eller jag journaler att gå på. Kanske har hon en bipolär sjukdom med psykotiska skov?

    Sedan är det ju så att ett beslut om förlängning 4 månader i praktiken betyder att länsrätten inte behöver göra någon bedömning på 4 månader. Psykiatrikern gör en ny bedömning varje dag, och så fort kriterierna inte längre är uppfyllda skall patienten överföras till frivillig vård enligt HSL. Dessutom kan man ha hempermissioner under LPT,, så några månadslånga inlåsningar sker bara i extrema fall, vilket inte verkar varit fallet här. LPT ÄR ett skydd för både patienten och omgivningen.

    Om det vore så att patienten rivits, bitits, sprungit omkring naken på avdelningen och kastat bajs runt sig, känns det väl inte helt självklart att pateinten är redo för att åka hem, eller?

    Det jag vill säga är att enstaka anekdoter inte är tillför direkt mycket i en sån här debatt, mer än att den förvillar mer än ger klarhet.

  3. Förresten, jobbar du inom psykvården?

    Håller för övrigt helt med, mycket i det enskilda fallet är inte känt, var mer menat som ett snabbt inlägg med ett mänskligt perspektiv. Däremot så tror jag att det är få som är riktigt psykotiskt galna, sådana exempel som du ofta drar upp.

    Sannolikt har många patienter självmordstankar, det är väl anledning till att de hålls kvar. Och just då menar jag att tvångsmedicinering kanske inte är den optimala lösningen och borde kraftigt ifrågasättas.

    Däremot finns det ju människor som blir helt galna utan medicin och springer omkring och det är i dessa fall jag menar att tvångsmedicinering fyller en funktion.

  4. Ja, fast här förutsätter du ju att personer med enbart självmordstankar tvångsmedicineras, vilket inte alls är fallet i verkligheten. Här saknar både du och KMR verklighetsförankring. KMR har i likhet med tex scientologen Peter U Larsson en hel del föreställningar om vilka som tvångsmedicineras, vilka som tvångsvårdas och vilka som tex får ECT. Dessa föreställningar känner jag inte alls igen, och än värre vill man inte diskutera saken.

    Bra att du vill det. Hela KMR-retoriken verkar gå ut på sk ”strawman-argumentation”. Dvs att man målar upp en falsk bild av hur psykiatrin fungerar, för att sedan kritisera den.

    Sedan räcker det inte med att ”bara” ha självmordstankar, för det kan många ha utan att de går och tar livet av sig. För att dra in KMR i debatten igen skulle jag vilja belysa lite hur extremt KMR förenklar verkligheten. Mycket riktigt finns inget blodprov man kan ta för att ställa diagnosen depression eller risken för tex självmord, och därför menar KMR (CCHR) att psykiatrin hittar på diagnoser, och endast kränker människor.

    Att göra en bedömning över risken för att en person tar sitt liv är en grannlaga uppgift, som jag undrar om en kirurg är bäst lämpad för. Givetvis är det en sannolikhetsbedömning, men det är det bästa vi har. Du kan säkert hitta massor på internet över hur man gör en suicidriskbedömning.

    Givetvis blir det snabba slagkraftiga argument där KMR med simplifierade resonemang och, faktiskt väldigt tydlig, avsaknad om hur psykiatri i sverige idag arbetar och fungerar samt vad som definieras som psykisk sjukdom i ren klinisk verksamhet. Tyvär får jag säga så har det gått inflation i begreppet depression, varför många slänger sig med begreppet efterat olika normala livskriser eller andra jobbiga händelser i livet. Dessa människor har inget i psykiatrin att göra, men KMR hävdar att det är livskriser och normal sorg som tvångsvårdas och ges ECT. Klart man blir upprörd när man arbetar inom psykiatrin.

    Många har aldrig stött på svårt psykiskt sjuka människor, men har ändå förvånansvärt klar bild över hur dessa människor ter sig. Du skriver själv ”helt galna och springer omkring”, vilket jag tror många med dig tror. Även här ligger det ganska långt från en vardag på en psykiatrisk avdelning, även om det förekommer. Borde inte denna kunskap inhämtas av KMR?

    Psykotiska symptom kan även förekomma vid djupa depressioner, inte alls ovanligt. Du kan läsa mer om stämningskongruenta psykotiska symptom om du är intresserad. Tvärtom vad KMR propagerar skulle jag vilja påstå att den absoluta majoriteten av alla ECT som ges så har patienten själv önskat det efter tidigare goda resultat. Att befinna sig i en djup kolsvart depression där man är överytgad om att enda utvägen är suicid är ingen trevlig tillvaro, utan ett livshotande tillstånd med mycket hör risk för suicid. Detta säger KMR inget alls, psykiaks sjukdommar är ju som bekant bara en påhittad diagnos för att få kränga ”psykdroger När en patient är katatonisk eller mutistisk är det enligt mig likställt med medvetslöshe pga av somatisk sjukdomt, och vid medvetslöshet injecerar man läkemedel utan att egentligen frågat patienten eller fått dennes medgivande. Här ställs det högre krav inom psykiatrin än inom den somatiska sjukvården. Alldrig är det tal om någon speciell journalföring i de somatiska fallen, trots alla potentiellt livsfarliga läkemedel som ges utan något samtycke.

    Men som sagt, tvångsmedicinering ÄR inte jättevanligt. Det fyller inget syfte att tvångsmedicinera en person som inte är direkt farlig för sig själv eller andra. Det kan ju vara paranoida vanföreställningar däremot. Där patienten av rädsla inte törs ta (den förgiftade) medicinen och där det finns ett tydligt lidande. Där kan tvångsmedicinering bli aktuell om inget annat fungerar.

    Så, vad är det egentligen du ifrågasätter?

  5. Varför är du så inriktad på medicinering?
    Är det viktigt, är det förstahandsvalet för de som är deprimerade enligt dig?

  6. elsaviola. Välkommen hit.

    Hur menar du med att jag är inriktad på medicinering?

    Ja, vid djup depression anser jag att medicinering är förstahandsvalet. Vad anser du, och varför?

  7. Scientologsekten: Du bemöter Hubbardianen jättebra. Jag håller med om att det finns en ”strawman” varning på det mesta av kritiken mot psykiatrin.

    för att förstå att tvångsvård ibland behövs måste man acceptera idén att en person ibland inte ”vet sitt eget bästa”. Problemet är att psykiatrins kritiker ibland verkar tro att det gäller i alla fall. I själva verket är det ju bara när någons omdöme är satt ur spel och det dessutom är fara för vederbörandes eller annans liv som vi kan gå in och ge tvångsvård.

    Jag har arbetat ca 10 år inom psykiatrin. en väsentligt del av tiden på avdelningar som har tvångsvård, nästan ett halv år på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning. Jag har tvångsmedicinerat mindre än 20 gånger. något fler ggr ordinerat bältesläggning, oftast för att personen ex försökt springa igenom ett fönster eller hoppat på personal.

    Jag tror att god utbildning, bättre vårdmiljöer och bättre öppenvård skulle kunna minska tvångsvårdsbehovet väsentligt. Där sitter vi i samma båt som skolan, socialtjänsten, kriminalvården osv. Vi vet saker som skulle kunna förbättra men mycket av dessa förbättringar är utom vår kontroll alternativt svåra att genomföra med de ständiga nedskärningar som pågår sedan >20 år.
    En basal åtgärd vore att ha mindre vårdenheter. 18 vårdplatser+ 2 överbeläggningar är inte en bra miljö för att undvika uppvarvning för en manisk person eller paranoia hos en psykotisk patient.

    Vad gäller djup depression så har endast psykoterapi inte tillräcklig effekt. Vid djup depression skulle jag förorda samtidig behandling med farmaka (SSRI i första hand) och psykoterapi. I nuvarande kunskapsläge skulle jag i första han föreslå KBT. I andra hand IPT eller psykodynamisk terapi.
    dock så spelar förstås patienten sönskemål stor roll. Den som inte vill ha medicin kommer inte få särskilt bra effekt, om han/hon ens hämtar ut receptet.

    Vid mycket djup depression, där självmordsplaner finns eller där personen helt slutat äta så är ECT det snabbaste sättet att ge livräddande behandling. De allra flesta får inge större biverkningar men det finns fallrapporter med personer som fått långvariga minnesproblem. dessa kan inte avfärdas men det är ett fåtal om man jämför med hur många som behandlats.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: